Känslan precis efteråt var att det här var nog det jobbigaste jag sprungit. I bakgrunden ser du starten i Yxbacken och jag insåg redan efter någon minut att det går lika snabbt att gå uppför som att springa. De snabbaste killarna försvann rätt snabbt men jag höll mig strax bakom en orienterartjej. Efter den branta Yxbacken blev det flackare och jag fick tillbaka lite ork. Men inte långt därpå kom den riktiga utmaningen, terräng i brant nedförsbacke. Orienterartjejen flög nedför backen, och det det gjorde även en annan tjej som verkade van med underlaget. Jag gjorde allt annat än att flyga fram och kände mig som en riktig bromskloss. Dessutom tog jag med några av de som var tätt bakom mig på villovägar.
Upp till toppen (4 km) var det många gånger som jag fick gå och klättra, det tog nästan 30 minuter att springa och även om det var min sämsta tid i loppsammanhang så var det också de tuffaste 4 km. När det var ungefär 100 meter kvar till toppen sprang jag om den 2:a tjejen och var riktigt nöjd med att var nästsnabbast till toppen. Därefter hade vi 2 km kvar till målet i underlag som passar mig. Grusväg i nedförslut. Jag var snabbast på flygande km och fick ett pris för det. Skönt att veta att jag trots otroligt trötta ben ändå kunde öka i slutet.
Jag är riktigt nöjd med min 2:a plats. Priset var en alldeles för stor t-shirt. Killarna fick yxor som tillverkades i trakten och vi tjejer fick för stora kläder…
Mer om jämställdhet i ett senare inlägg.